Det var häromkvällen det hände.band på att göra musikvideon, Ok go, har blivit belönade på You Tube för sin fantastiska video, Here it goes again. Yes! Tydligen är jag inte den ända som fallit som en fura för detta bands videon, kolla in highschoolpojkarna i högra kanten. Det kallar jag äkta engagemang det. Kan tänka mig att killarnas coolhetsgrad höjdes något efter detta uppträdande. Enjoy.
Funderade på kommentaren jag gav till carros önskan om gamla godingar och kom på att om det är nån som brukar mobbas för att sjunga gamla godingar så är det väl jag.. Vad sägs om "Swing it magistern", "Sånt e livet",osv. Så mot betalning kommer jag gärna och sjunger några godingar ur min repertoar.Som en liten kommentar till de feministdebatter som funnits i vårt gäng och carros broderier måste jag givetvis sätta upp denna video som fick mig att se ljuset...
Varje natt då jag ligger i sängen och ska somna får jag ett trängande behov. Ja, förstås blir jag alltid pissnödig då jag just krupit ner under täcket, men det är något annat jag syftar på här. Jag behöver en skön, mogen stämma som sjunger lugnande vaggvisor i mitt öra. Jag är ju så himla uppspelt. Jag tror att min SteffenS känner likadant (om han inte bara låtsas vara vaken halva natten). Vi brukar lyssna på klassiskt på radion, som ibland får spela till morgonen, men som ni säkert kan tänka er finns det vissa störande aspekter med detta. Cembalo är ett exempel, ett instrument jag aldrig hört brukas i en vaggvisa.
Ja, det stämmer minsann, kommer jag fram till när jag funderat en stund. Dessvärre fick vi inte veta hur man kommit fram till detta eftersom det nya biblioteket inte har rum för någon skönlitteratur alls utan har trängt in allt i huset i julinska hörnet. Men fast hur dom trängde och trängde och försökte så fick dom inte in en endaste norsk bok där. Men vi skulle få ta del av dem. Yes! År 2008.
Jag som trodde att jag blivit tuff och punkig. Men nej, i mig bor en liten mes vars hjärta värms genast hon hör en riktigt fin liten popmelodi. Innehåller den dessutom element som handklappningar eller stor körsång i refrängen så är jag såld. Och jo, blåsinstrument så mycket som bara får plats. Och vem kan detta bättre än kära Jens. Ingen. Därför länkar jag här till vapnets hemsida där man kan lyssna lite på en sång han gjort med dem, min kära Jens. Inte så mycket handklappningar men ack en så fin melodi ändå.
Måste bara få publicera den här fin fina bilden på stans coolaste par. Oh yeah. Och jag tänker inte skriva nåt löjligt trams om att det äntligen är vår och oj oj vad det var roligt att för första gången få ta sin kaffe på en liten pall mitt på torget. Nee. Jag tänker inte heller hålla på och tjafsa om hur underbart det är att solen äntligen lyste och värmde mitt ansikte så skönt. Nej det tänker jag verkligen inte. Peace out.
s för vår första punkkonsert. Ever. Jag såg framför mig hur vi skulle klä oss i värsta punkkläderna, ha värsta
s o där struttade Amanda och jag omkring som små fjärilar bland coola fjortisar klädda i svart o nitar. Dead by Gun was the shit må jag säga. Vi var så stolta, speciellt över Gustaf förstås. Sen skulle det väntas på honom tillsammans med de andra fansen.
Steffi fick ett mail från Holland, där man påstod att han vunnit en miljon jooor (vet inte hur man uttalar det just där, men jag gissar) på lotteri. Steffi tänker ofta till litet extra och kom på så sätt fram till att det borde vara en bluff. Med hjälp av minimal efterforskning hittade han alltså en varningstext riktad till dylika löftesrika mail. Texten varnade för att betala avgfter till avsändaren för att kunna lösa ut sin vinst, eftersom den trots upprepade betalningar oftast, kanske t.o.m. aldrig, dyker upp på kontot. Men! "Some have even got killed".... hmmm, det måste gälla de nio av tio som skulle dö för en miljon. I vissa trängda stunder hör även jag till skaran. Tur att jag aldrig får sådana mail, roliga brev, vykort, generösa erbjudanden (t.ex. från banken där man blir bjuden på familjebio), gratistidnigar etc. som Steffi får. Så slipper jag frestas att i habegärets rus betala lika mycket i avgifter för att få min miljon och att sedan i vredesmod över att jag aldrig får den åka till Holland med avsikt att minsann hämta den med egna häder. Och bli dödad.
I Liljaparkens före detta allmänna toalett på Östra Strandgatan 8; numera galleri Titanik, fann vi denna fina rosa motorcykel. Broderade tavlor med motorcykelmotiv samt tiotals vita miniatyrmotorcyklar återfanns även. Utöver detta försökte Emmi, Lina och jag avgöra vilken av sommartavlorna med ko- och smultronmotiv som var vår favorit. Ett besök rekommenderas!
Jag har en misstanke om att min mamma önskar att jag vore indian. Till julen köpte hon, medveten om mitt hat gentemot panflöjt i all sin form, en cd med "indian-musik" åt mig. Det faktum att de flesta av musikanterna visade sig vara från Östeuropa verkade inte spela så stor roll. Och vad fick jag ta emot idag? Jo, en bok skriven av en indian. Jag citerar pärmens baksida; en kombination av universella sanningar och praktisk tillämpning, Bear Heart uppmuntrar oss att söka vår egentliga uppgift i livet och att vara mottagliga till andlig ledning. I rest my case. Jag har inget annat val än att leta fram lite fjädrar och låna pappas pipa. Vad gör man inte för lite moderskärlek.
Det som är rosa förföljer mig... det förföljer mig och jag tror att det vill strypa mig med sina långa rosa fingrar. Jag säger hjälp.
Gårdagens besök på Alvar bestod av en salig blanding av diskussionsämnen. Vi behandlade bland annat huruvida statyer från medeltiden har någon roll i dagens feministdebatt, hur stor chans (eller risk) det var att den TV som stod på 1/4 av en hylla som befann sig rakt ovanför Saras huvud skulle falla samt förundrade oss över att Sara inte förstod ironi eller skoj på hela kvällen och därmed trodde att Emmi (vänstra bilden) och jag hade gått fram till två Filippiner i konversationssyfte. Vi avhandlade även ramsan "enten tenten telikamenten" men bestämde oss för att överge våra försök att komma på hur den fortsätter när SteffenS påstod att det var en latinsk vers vi hade att göra med. Vet inte om det var detta i samband med allmän flamsighet och bristen på kunskaper i storstadsfinska som fick bartendern (som för övrigt var väldigt trevlig) att oblygt fråga om det var ett hembygdsmöte som föregick vid vårt bord. Ja, vi antar det. På mötet kom vi bland annat fram till att endast två av oss (6 st.) hade en bokstav som avslutade våra personnummer. För att denna minoritet inte skulle känna sig diskriminerad beslöt vi oss för att börja använda de ord som bildades av dessa två bokstäver, det vill säga T och Y. Ty världen behöver ej vara orättvis. Ytspänningar kan förekomma. Till exempel. Det som gjorde mest intryck på oss var ändå att vi fick stifta bekantskap med den trevlige pilbågsskytten Rod Bauer. På toaletten av alla ställen. Han ställde snällt upp på bild med egen vald pose (högra bilden). Gör om det.
Idag är det internationella Downs syndrom dagen. Tänkte köpa en ros o ge den åt nån och säga glad downs syndrom dag. Det gjorde jag inte. Det hela uppmärksammades i gomorron Sverige. Med stark stämma förklarade nyhetsankaret att Sara tänkt ge en ros men sedan inte gjort det. Eller. Man hade en diskussion om att en ny slags fosterdiagnostik kommer att kunna göra det ännu lättare och snabbare att upptäcka om fostret har downs syndrom, och etiken kring detta disskuterades. För att knyta ihop diskussionen lite snyggt avslutar programledaren med;
Jag ser helt klart att detta blir en modeblogg (nu vill jag inte använda smileys men här ska va en som symboliserar ironi) och känner förstås att jag vill göra min entré med en tydlig anspelning på detta.
