Förunderligt Fenomen:

Gubbsjuka. Drabbar sådana som lever upp till gubbegreppet till det yttre, men som i sitt sinne fortfarande inte kommit förbi yngre tonåren. De som inte förstår bättre än att bestämma sig för att tro att det kan löna sig att verkställa sina perversa idéer. Vad som pågår i deras hjärna just då skulle jag verkligen vilja ta del av. Gubbsjukan karaktäriseras i högsta grad av hur den yttrar sig.

Va ska ja göra idag då? Jo, ja vet! Ja åker till museet där den där unga, snygga tjejen jobbar, som ja har runkat till bilden av hela våren å frågar om ja int kan skjutsa henne hem efter jobbet. De blir ju bara 60 km extra att köra, men de e de värt! Ja får säkert knulla henne nånstans på vägen. Ja kan åtminstone passa på att krama henne lite och förstås fråga om hon är singel. De e ju int någå konstit me de. De e klart att hon int e singel förstås, men då får ja i alla fall säga de till henne, att "Nä, de e klart. Hu sku nu en sån som du va singel!". Då blir hon så smickrad å kåt att hon följer med. Om hon nu råkar va singel så säger ja bara åt frun å barnen att...nu e de så att ja ha... alltså hitta en sån här helt ljuvlig kvinna... å vi tänkt nog egentligen att vi sku...........Äh, de löser sig. Alltså ja kan int göra någå annat än följa kuken i de här fallet. Ja MÅST ju bara få henne.

Ja e ju oemotståndlig! Åh, vilken karl ja e! På me charmblicken å charmrösten å charmmovsen å bara GO FOR IT! De KAN ju bara int misslyckas på NÅGÅ sätt! JEEAH.

Äckel (och förakt, medlidande, förvåning och skrattattacker m.m.). Drabbar den som utsätts för Gubbsjukan.

Inspirationskälla:

Mommos lager av garnnystan och trådrullar. I trä. Och guld! Ägaren tycker att jag är konstig då jag ivrigt radar upp och fotar dem. Men det skänker mig tillfredsställelse, ja det kan till och med ge mig lite hjärtklappning. Det hoppas jag ni förstår...

"Jag talar med främlingar!" "Jaha, men va bra då."

I följande text kommer jag att berätta om en liten flicka som talade med en främling.

Jag satt på trappan till arkivet och arbetade med ljuskänsliga föremål (kunde bara inte låta bli då det var strålande solsken). Två lågstadieflickor, som på grund av alltför konstnärliga föräldrar fått en alltför fri, ja nästan skadlig, uppfostran kom till min förvåning fram till mig och en av dem, hon som pratar med främligar, sa

- Är det bra att sitta här?
- Ja...
- Vad gör du?
- Jag registrerar museets föremål.
- Vad är det här för hus?
- Det är museets arkiv. Vad gör ni?
- Hon dansar och jag pratar med en främling, sa hon och kikade på sin kompis som stod och gjorde mystiska rörelser. Och sen:
- Var bor du?
- I Åbo
- Jag bor här och i Hesa. I Hesa pratar jag också med främlingar.
- Det är bra. (Vet inte om jag är överens med mig själv i detta fall)
- Vad heter du?
- Caroline.
- Va? (mitt namn är tydligen alltför mystiskt till och med för barn med alltför fri uppfostran)
- Caroline.
- Nu ska vi gå.
- Hejdå. Ha en bra sommar!
- Detsamma.

Jag har översatt samtalet från finska till svenska, ifall nån undrar över mina korthuggna svar.

Radio Extrem, som jag extremt sällan lyssnar på, har ett program som heter "Vem är det EGENTLIGEN som...?" och nu citerar jag detta:
Vem är det EGENTLIGEN som tycker att det är skojigt då små främmande barn kommer fram till dem och pratar? Kom ut ur garderoben!

Tyvärr blir jag väl ensam kvar där inne.

Förresten har uttrycket strålande solsken fått en annorlunda innebörd för mig. Låter inte längre lika positivt då jag vet hur djävulska strålarna är. Dom djävlarna.

Öh...hejdå.