"Jag talar med främlingar!" "Jaha, men va bra då."

I följande text kommer jag att berätta om en liten flicka som talade med en främling.

Jag satt på trappan till arkivet och arbetade med ljuskänsliga föremål (kunde bara inte låta bli då det var strålande solsken). Två lågstadieflickor, som på grund av alltför konstnärliga föräldrar fått en alltför fri, ja nästan skadlig, uppfostran kom till min förvåning fram till mig och en av dem, hon som pratar med främligar, sa

- Är det bra att sitta här?
- Ja...
- Vad gör du?
- Jag registrerar museets föremål.
- Vad är det här för hus?
- Det är museets arkiv. Vad gör ni?
- Hon dansar och jag pratar med en främling, sa hon och kikade på sin kompis som stod och gjorde mystiska rörelser. Och sen:
- Var bor du?
- I Åbo
- Jag bor här och i Hesa. I Hesa pratar jag också med främlingar.
- Det är bra. (Vet inte om jag är överens med mig själv i detta fall)
- Vad heter du?
- Caroline.
- Va? (mitt namn är tydligen alltför mystiskt till och med för barn med alltför fri uppfostran)
- Caroline.
- Nu ska vi gå.
- Hejdå. Ha en bra sommar!
- Detsamma.

Jag har översatt samtalet från finska till svenska, ifall nån undrar över mina korthuggna svar.

Radio Extrem, som jag extremt sällan lyssnar på, har ett program som heter "Vem är det EGENTLIGEN som...?" och nu citerar jag detta:
Vem är det EGENTLIGEN som tycker att det är skojigt då små främmande barn kommer fram till dem och pratar? Kom ut ur garderoben!

Tyvärr blir jag väl ensam kvar där inne.

Förresten har uttrycket strålande solsken fått en annorlunda innebörd för mig. Låter inte längre lika positivt då jag vet hur djävulska strålarna är. Dom djävlarna.

Öh...hejdå.